Ny månad och även den sista månaden för det här året. Jag har alltid tyckt om den här månaden, dra fram alla julsaker och skapa en mysig julstämning i huset. Min första advent blev inte som dem andra gångerna eller som jag hade förväntat mig med mys. Jag har inte den energin och speciellt när min sambo ska ha alla julsaker på olika ställen varenda jul. Jag vill ha alla tomtar, adventsljusen, adventsstjärnor där dem har alltid fått vara. Under fyra veckor, en gång i veckan har jag och andra fått ta del av något som heter Vardagsstruktur. Det innebär att en arbetsterapeut hjälpt oss hur vi ska kunna få ihop vår vardag. Bland annat togs det upp om hur man kan spara sin energi som bäst. 1. Äta samma frukost varje dag (kan bli dock lite enformigt men man kan ha ett backup ett annat alternativ) 2. Se till och att ha klar en handlingslista när man åker till affären. 3. Planera för en vecka framåt middag 4. Hjälpas åt, dela upp olika saker 5. Försöka skaffa rutiner. Ja, listan kan göras mycket lång. Min poäng är att jag har kommit på (utan att jag ens vetat om det) men genom att ha alla julsaker på samma ställe varje år så sparar jag på min energi och slipper fundera och krångla med det. När jag befinner mig i min svacka är det här en bra lösning. MEN då finns det energitjuvar. Dem stjäl ens energi och min första advent var det faktiskt min sambo, som den där energitjuven. Det slutade med att jag hällde upp läsk i ett vinglas. Satte mig i soffan och visste inte alls hur jag skulle hantera mina känslor som bubblade inombords. Helst, ville jag bara skrika och få ut alltihop! Ja jag har fått många utbrott och känslan efteråt är underbar, man blir så lugn, avslappnad och kan andas normalt. Man känner sig som ett psykfall och omgivningen tycker likadant.

 

Jag glömmer aldrig dem gångerna jag fick utbrott eller hamnade i stora bråk med min mamma. Jag kan än idag höra min mamma säga elaka saker till mig. Jag kan än idag höra mosters ord, dem gånerna vi bråkade. Dem små hoten om att hon ska vända alla släktingar emot mig, hur elak och känslokall jag är mot min mamma, att jag är inte frisk och borde in på psyket. Dem där vissa orden kan jag höra än idag, sitter inpräntat långt i huvudet. Jag vet att hata är ett jävligt starkt ord men det är det jag känner för min moster. Vi två har bråkat sen jag var sju år gammal och när mamma inte orkade säga till mig, klev hon fram och slog mig på rumpan (då var det vanligt i Polen och tillåtet och göra det). Slutade att jag var tyst en hel dag ibland dagar. Än idag kan hon läxa upp mig men verbalt.

 

För några dagar sedan fick jag veta (efter att mamma frågade lite försiktigt vad jag önskade mig i julklapp för min moster undrade) att min moster som jag avskyr ska komma till Piteå. Jag förstod först inte vad mamma menade, vi skulle ju inte åka till Polen och för den delen har hon aldrig köpt en julklapp sen jag var liten. Sen kunde jag se den här lampan (när man får en AHA upplevelse) lysa upp, DET HAR VARIT PÅ TAPETEN OM ATT HON kanske ska komma...mardrömmen blev verklig! När mamma saar Ja hon ska komma. Var det ingen glädje från mamma. Neutralton, nedstämd röst. Det här blev för mig blev en käftsmäll! Från att få veta att hon kanske ska komma till att hon ska komma, har jag varit nervös, stressad och haft ångest. Alla andra jular och dem andra gångerna vi har varit under samma tak har det bara slutat med bråk.

Jag suckade (blev så besviken då mina föräldrar vet att vi bara bråkar) och mamma sa att jag inte skulle sucka sådär. Jag kände lite skuld men redan nu ,tyvärr, målar jag fan på väggen. Jag grät i tystnad när jag pratade med mamma. När mina föräldrar har firat jul dem andra åren i Polen har jag inte följt med (julen brukar då firas hos min moster) och jag är TYDLIG med att jag aldrig mer kommer fira jul hos henne! Det tog min mamma lite hårt men jag hindrar inte dem att fara dit och fira julen. . Jag ooorkar inte mer, hon provocerar mig och trycker på mina ömma punkter. Glädjen över att få fira julen i Piteå är gone, bortblåst!

 

Annars, är det 21 dagar av nykterhet och jag kan inte känna mig varken stolt eller glad. Jag är inte stolt överhuvudtaget! Många som hamnat i ett missbruk och klarat dag för dag blir stolta och vill fortsätta sträva framåt. Jag är lite annorlund ;) HAHA. Jag vet inte om det beror på att december bjuder mycket på olika frestelser som jag ska undvika ett tag framåt. Glögg, dricka lite vin till advent, äta julbord där det serveras alkohol, skåla in det nya året med champange. Allt det här kunde jag göra förra året och vill jag kan jag göra det iår också men jag går på medicin. Den medicinen gör att jag mår skit, typ som baksmälla men tre gånger värre!  Om det hade varit en annna månad tror jag att jag hade klarat av och stå emot. Det är fortfarande för färskt, menar att om jag hade varit nykter i två månader kanske jag inte ens hade brytt mig! Det kan jag inte svara på. Min behandlare säger att mitt sug borde ha lagt sig, det hade den gjort! En vecka, det var underbart! Jag kom på en dag att jag hade inte haft ett sug och blev glad. MEN som kom advent och julen är snart bara runt hörnet. Ringde min behandlare och pratade lite grann han sa bland annat om jag klarar det, kommer klara det, så kommer jag känna mig stolt efteråt. Jag vet inte om jag håller med med tanke på att jag känner mig inte stolt nu. Men vem vet, det kanske jag får uppleva! Jag sa till min behandalre att det bara gått tre veckor. Han kontrade med och säga att det är det om man tänker på det hela tiden. Både jag och mina KP vet att jag är väldigt ambivalent, att jag vill bara ge upp alltihop. Jag vill fly från det som är jobbigt. Fly till alkoholen som jag vet bara dövat för stunden. Jag är rädd men det har varit på tapeten att jag kanske ska överväga behandlingshem! Dit vill jag inte...anledningen är att jag har ersatt ett beroende mot ett annat (jag vill inte gå in på det). 

 

Dem enda gångerna jag inte tänker på alkohol är när jag är på jobbet. Han tycker det är mycket tre veckor. Som sagt våra åsikter går skilda vägar där! Speciellt om jag jag vet att jag ska vara nykter i tre månader och därifrån får man se..Ingen vet förren då om jag klarar av och dricka måttligt igen eller om jag kommer trilla dit igen som fan! I dagsläget, enligt min behandlare och han på öppenvården klarar jag inte hantera alkoholen på ett bra sätt. Enligt dem bevisade jag det när min läkare sänkte min medicin och när jag provade dricka måttligt...slutade med efter en veckade hade det eskalerat och höll på och förstöra för mig ORDNETLIGT. Min behandlare och även jag bestämde för och höja min medicin igen. Sen dess, har jag inte druckit en droppe...men visst hade det suttit fint med ett glas nu. 

 

De här känslor vi har inom oss mer eller mindre. Hur hanterar vi alla dessa känslor?! Jag vet inte hur ni som läser det här löser era känslor. Men för mig är det allt eller inget. Med det menar jag att jag kan vara glad, humor och är allmänt uppåt. Men för mig kan det vända väldigt snabbt...jag kan bli ledsen, gråta, arg, förvirrad och kan inte fatta mina egna beslut. Allting blir bara ett stort kaos. Jag vet att många som läser det här kan hitta sig själva i det jag skriver och kan intyga att det är JOBBIGT! Vardagen blir ett kaos och du får ingenting gjort, Det handlar inte om och vara lat (som jag kan anklaga om att det handlar). Enligt min kontaktperson på beroende säger han Lat är om du inte vill göra något alls.Medan en annan vill få saker gjort men kommer inte till skott. Du vill göra saker men kommer inte för dig." Han menar att det är en skilland på dessa två saker. Jag har skrivit här flera gånger hur mina känslor pendlar upp och ner...och hur hanterar man när ens känslor är som en berg-och dalbana?! För mig är det en prövning varje dag, vad klarar jag av, hur länge orkar jag hålla mig kvar och inte lockas till något "fantasktiskt rus". Återfall är ingen höjdare, känns bara som ett stort misslyckande och man trycker ner sig så jävla mycket och den ångesten som infinner sig är ännu svårare. Jag har lever ett väldigt impulivt liv och även det sätts på prövning, Jag går hos två olika kontaktperson (olika saker) och på båda ställen får jag försöka lära mig hur jag ska hantera med både mina känslor och impulser. Jag har aldrig hamnat så här långt ner i botten...och hoppas inte hamnar längst ner. Jag har en sambo och två hundar. Jag har även börjat arbeta med och berätta för vänner som jag känner en tillit och trygget. Förklarat min situation. Varför jag har varit frånvarande den sista tiden. Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle få så bra svar och stöttning iprincip varje dag. Jag är absolut inte ute efter någon jävla uppmärksamhet. Visserligen är jag inte långt nere i skiten som andra men jag vill ändå berätta min version, min historia. Varje dag lever jag med rädsla och blir utsatt för olika saker mot min vilja, både psykist och fysiskt..tyvärr börjar jag bli van..under min uppväxt har jag fått uppleva mycket mobbning och misshandel. Då hade jag inte ens hamnat i fel kretsar utan jag svalt mig själv och idag mår jag lika dåligt som då men på ett annat sätt. Visserligen slutade jag äta i somras och vägde 46 kg och var inlagd. Men var då bara inlagd för vila och medicinjustering. vilket ledde till noll. Varje dag, även o dte inte syns på utsidan kämpar jag mot min anorexia. Enligt min andra kontaktperson har jag anorektiskabeteende. Ja, jag är rädd och gå upp i vikt och väger mig varje morgon och räcker bara hg så får får jag panik. Jag har mycket och jobba med...jag vet inte var jag ska börja jobba med, min ångest, min s.k anorektiskabeteende (som jag har haft sen 14 års ålder), och massa andra deskttrutivabeteenden. Det är sånt kaos...var ska jag börja och med vad??! 

Jag ska inte trötta ut er något mer med mina problem. Annars, slutat på ett jobb och börjat på ett annat och trivs fisken som i vattnet!!! :) Jag har 6 månader vikariat och efter det ytterligare minst 6 månader, känns bra! :P Nähe, är jag liiite kalas inatt men ska avsluta här .Försöka sova för imorgon är det dags för samtal med min behandlare och medicin redan kl. 09.15...Zzzz

 

 

 

 

GOD MORGON! Jisses vad man hinner med mycket när man vaknar tidigt och speciellt när man är på gott humör! :D Gjorde i ordning kaffe och tog mig en långpromenad med Pompe. Väl hemma möts jag av den ljuvliga nybryggda kaffet! Lovley.

Skriver lite här, lyssnar på musik och följer rättegången om flickan som blev mördad i Skövde. Jag satt även igår och följde rättegången och ibland tycker man att Självklart att det är 35 åringen! MEN sen blir man så osäker när man läser om vittnenas utsagor. Det kan ju lika gärna ha varit pappan eftersom det var han som kom förts på plats och dessutom ensam? Dessa spekulationer tar aldrig slut och kommer fortsätta spekuleras efter att 35 åringen får domen.

Nåväl, har så mycket jag vill hinna göra men vette fan i vilken jävla ände jag ska börja...uff! :/

Snacka om en berg- och dalbana vecka! Måndag firande jag med min sambo och våra vänner att jag har blivit ett år äldre. Ja, jag är fortfarande närmare 25 än 30 HAHA. Sen tisdag har jag bara varit på dåligt humör. Dessutom blev jag sjuk på riktigt igår, vette fan hur jag klarade och kliva upp igår 05.45 och jobbade fram till 13 sen var jag tvungen och sjukanmäla mig. När jag kom hem duschade jag varmt så länge tills varmvattnet tog slut och snabbt i sängen. En filt, min och sambons täcke och lik förbannad frös jag. Somnade och vaknade vid 16,30 och ringde till min kontaktperson och berättade att jag har blivit sjuk och kommer inte komma imorgon (alltså idag). Då låg jag med 39 grader feber. Vi kom fram till att han skulle ringa mig idag kl 09 och se om jag var påväg eller om han skulle fixa så jag kunde gå till VC och ta medicin. Jag sa att jag vägrade och gå till dem...att då kommer jag hellre på fredagen. Imorse hade jag ingen feber så beslöt för och åka. Det gick snabbt idag hos min kontaktperson. Jag var inte alls på humör och speciellt när han började fråga om vad som hänt måndag och tisdag. Jag vet att han vill höra mig säga och berätta men jag bara orkade inte. Han sa att vi båda vet att jag har dålig dag idag men då berättade jag att jag har haft tre förbannade dåliga dagar och så pratade vi lite kort om det. Sen fick det vara nog.

Så, vad ska jag hitta på...hunden måste ut en sväng. Annars tänker jag gå och sova. Jag har inte tänkt göra något mer idag...jag har verkligen inte ork till något. Imorgon eftermiddag ska jag och svärmor till minneslunden och tända ljus. Tänk vad tiden går...två som hastigt lämnat denna jord för 1½år sedan och två dagar emellan var ingen höjdare. Ja, livet går vidare eller vi måste gå vidare man kan inte älta det för mycket.

Födelsedagsfirandet igår kväll blev lyckad, god förätt (mammas räkröra) på rostad bröd, grillad kyckling med olika såser och två olika sallader. Efterrätten blev min tårta, fyfan vad mätt jag blev men värt allt! HAHA

Sitter och väntar på att J ska komma hem så vi kan äta för sen ska vi till hans föräldrar och äta upp resten av tårtan. Egentligen har jag inte som hels lust med det. Men en stund kommer vi nog och vara där. Jag kommer och vara lite off när jag har trillat tillbaka till mina gamla ovanor och uppdaterar igen när jag mår bättre och är back on track.

Puss och knull mitt hjärtegull.

Tog en nypa frisk höstluft och plockade bland alla löv här i vår trädgård. Jag hade ingen aning vad jag höll på och skapa i min hand. Mina tankar och känslor var någon annanstans. Plötsligt började min kreativa sida arbeta, jag höll i en höstbukett! Passar utmärkt tills imorgon! Såhär blev resultatet

 

Sömn fick jag allt men bara tre timmar. Väcktes av solen sken in i sovrummet och jag kunde inte somna om. Ville inte missa den fina söndagens erbjudande :) Jag har hunnit hälsat på svärföräldrarna, rastat hundarna vid Hagasjön och pratat med barndomsvännen K. Det är helt underbart och ha en sådan vän som man kan berätta ALLT! Vi har inga hemligheter för varandra (iaf inte jag HAHA), Jag är så lycklig lottad som har en sån vän och dessutom en rese-vän. Oj vad vi har rest till alla möjliga länder! Vi kanske får ta och smida ihop en resa snart!? Jag skulle kunna sitta här och skriva massor med positiva saker men jag säger, finner inga ord hur fin vän jag har som jag från dag ett har varit rädd om! Vi ska bli allt skrynkliga tillsammans HAHA.

I skrivande stund regnar det lätt och det är mysigt när det smattrar på köksfönstret, löven cirkulerar i luften och alla dessa färgskiften på träden. Jag älskar hösten, speciellt som det är just nu. Mysa ner sig i soffan, en feel good film, te, filt, levande ljus, min andra hälft och våra hundar. Lovley.

Annars har jag även pratat med mina föräldrar. Jag blir tokig. Det pratas redan var och när det ska firas jul. Mammas syster ringer hela tiden och manipulerar och utnyttjar sin situation. Mina föräldrar vill att jag kommer hem till jul iår och jag kan inte ge något besked ännu och om jag kan få ledigt under julen. Jag har sagt mitt att jag inte åker en till jul till min mammas syster. Jag hatar henne och jag tycker inte om hur hon alltid provocerar mig varje gång och det slutar att vi skriker och bråkar. Hon har något emot mig och det här bråket, tjafset har pågått sen jag var liten flicka. Det räcker! Ja, man tycker att mina föräldrar kan ju komma ner hit. Dilemmat slutar inte där NEJ NEJ! Dem vill inte komma utan vill att jag i sånna fall kommer upp. 

Jag har älskar julen men dem senaste åren har så mycket hänt i allas liv och hur vissa utnyttjar det äcklar mig. Om nu vill min moster att vi ska komma till henne. Hon ta och palla sig hit som inte alls har ont om pengar. Nej, det går ju inte för varannan jul firar dem hos henne och hela tjocka släkten kommer. Jag ska nämna att vi har släkten i Polen, Warszawa. Sen hade hon kommit till mina föräldrar hade ju inte jag åkt, inte tvekat en sekund!  

Tänk att det kan ta så mycket energi och att jag ens lägger energi på det? Hon lyckas provocera mig på mils avstånd! Mina föräldrar vet att jag hatar henne för det har jag sagt och jag aldrig mer kommer sätta min fot i hennes hus. Hon har hotat med massa bland annat och skvallra hur jag egentligen är, hur hemsk jag är både hos henne, mot henne, mot mina föräldrar, att jag beter som en 10 åring och att hennes barnbarn som är 15 år är mycket mognare. Hon har även sagt att hon ska se till och vända hela släkten mot mig och se till att jag aldrig mer får komma till dem, någon. Det var droppen hon får som hon vill. Jag har så mycket med mitt mående och min situation som jag befinner mig i nu...jag orkar bara inte med massa onödigt som kan få mig och falla tillbaka. Som jag känner nu, skulle jag helt vilja dra täcket över mig och vakna nästa år. Slippa allt.

Ha en fortsatt trevlig höst söndag!

...Kör nattugglan en update!

Lördagen började sent. Väldigt sent! Jag vaknade av att min mobil ringde och det var J som undrade om jag sov. Yrvaken sneglade jag mot nattduksbordet och tittade på klockan. HELVETE visaren stod exakt på 13.00. Svarade honom att jag var full gång med städningen och fick verkligen anstränga mig för och låta pigg! Huvudsaken att jag hann med allting innan 18-tiden. Bjöd Jonas bror, fru och barn på middag. Det var en kort men effektiv dag, kanske skulle göra såhär varje dag!? HAHA.

Spelade lite FIFA och kom på en briljant ide (tyckte jag just då) ta mina kvällsmediciner när det närmades sig slutet på spelandet. Hällde upp lite läsk och tog mina mediciner. Jag vann matchen på straffar måste jag tillägga (oftast jag som vinner på dem).

Jåmen visst! Som vanligt hann både J och hunden snarka ikapp varandra, medan en annan låg och försökte tänka på sin andning. Tankarna tog över, försökte fokusera, slå bort dem, tänka på min andnining, snarkningarna blev högre, varmt, tog bort täcket, för kallt, frustrationen börjde smyga sig fram, tänkte på min andning, drog över täcket och drog en suck och slängde iväg täcket. Jag gav upp efter 2 timmar. Varför ska jag ligga och plågas? Huvudet var på högvarv, har hunnit göra rosor av löv, vikt servetter eller iaf försökt, druckit två koppar kaffe, beställt hem diverse saker från nätet och en lite update här! Oavsett när jag går och lägger så ska jag upp innan kl. 09! Huvudet bara går på högvarv just nu, kan inte koppla bort det. Känner mig stressad och vill få så mycket gjort men får ändå nästan ingenting gjort. Druckit upp min varma mjölk och ska försöka sova nu. Ett försök till klockan är bara efter 04.20... 

Skönt och få komma heeem, jobbat från 7-21. Dem här passen kan vara jobbiga men just nu tackar jag för det! Fokuset hamnar mer på jobbet och mina tankar hinner skena iväg. Nu är jag ledig till på måndag, UNDERBART!

Medan dem flesta dricker alkoholhaltiga goda saker nöjer jag mig och hälla upp läsk i ett vinglas. J bara skakar på huvudet och säger att det är sånt jag ska undvika som triggar igång. Inte lämpligt nu när jag är skör och svag. I don't care! Jag har varit på sånt bra mood från tidig morgon och det fortsätter! Nu ska jag spöa skiten ur J i FIFA15. Blir en bättre update imorgon...♥

 

 

Idag har jag haft NOLL vilja och motivation. Måendet idag är långt ner, gråtit massor, pratat med min kontaktperson R men det hjälpte inte så mycket och där IGEN kunde jag inte vara fullt ut ärlig. Jag berättade om gårdagen vad som hände men inte om dagens händelse. Vi pratade om varför jag inte kunde berätta hela sanningen för min sambo..vad är jag rädd för?! Efter samtalet med R har jag grubblat på den frågan och jag är rädd att J ska ställa dem ultimatum som han ställde för lite mer än månad sen. Jag är rädd att han säga det igen och därför ljuger jag. Jag ljuger för att det har skyddat mig ett tag och tyvärr har jag blivit mästare. Jag hade hellre varit mästare på ärlighet. Jag vet att det inte blir bra när sanningen kommer fram. Det blir tusen gånger jobbigare. Jag har tappat kontrollen. 

Jag har inte gjort någonting sen kl. 08, inte ätit heller och har för den delen ingen som helst aptit. Provade och äta bröd med räkost men smakade inget vidare så slängde hela brödförpackningen. Gjort mig lite te och skriver lite här. Funderar på och ta en långdusch, ta min kvälls/nattmedicin och sova. Finns ingen glädje, ork och känner för den delen inte för och vara social varken mot min sambo eller hundarna. Neej jag tycker inte synd om mig själv och vill för den delen INGEN ska ömka mig! Det är det värsta ni kan göra mot någon som mår dåligt. I mitt tidigare inlägg beskrev jag att jag hamnade vilse och i träsket...idag orkar jag bara inte. Jag måste vila mig upp mig så att jag är stark, ta fram viljan och motivation imorgon. Ny dag, nya möjligheter, timme för timme, dag för dag. Vi börjar så och se hur det går. 

Its just a bad day not a bad life! 

Det blev totalt lite över två timmars sömn inatt. Jag hade svårt och somna (det är inget nytt!). Klockan tickade mot 05,00 och det enda ljuden i sovrummet jag kunde höra var hur vår hund snarkade ikapp med husse. Man blir tillslut så frustrerad, förbannad och tänder på alla sina cylindrar. Det är påfrestande när huvudet är slutkörd men kroppen pigg som FAN! Jag skrek och väckte säkert hela kvarteret! HAHA. Hunden flög upp och tittade undrandes på mig och J vaknade INTE ENS! Frågade honom imorset om han hörde när jag skrek men inte. Vissa har det bra med och kunna somna och inte vakna lätt.

Medan J åt frukost framför NCIS, bryggde jag kaffe och insåg att mjölken var slut! Oftast brukar jag strunta i kaffet och ta te men fick för mig gå kl. 08 till ICA och köpa mjölk? ALDRIG HÄNT! Gick en liten omväg dessutom. Jag har fått i mig två koppar kaffe och inte är jag piggare.

Hela den här morgonen sen jag klev upp ur sängen, har haft en sak i mitt huvudet. Jag försöker slå bort tanken. Tänka på annat. Göra annat. J har erbjudit och ta hand om det. Men någonstans kom den där lögnen. Det är del som jag har fått jobba mycket med, sluta dra lögner och vara ärlig. Ärlighet varar längst. I samma veva ångrade jag mig men kunde inte få ut ett ljud. Vem är det jag försöker lura??! Mig själv. Jag vet att många som läser det här kommer tänka Hon är inte motiverad och vill inte förändra något.

Jag har gjort små framsteg om än det har gått ibland ett steg fram och två bakåt. Jag har och ska fortsätta gå framåt och det tycker jag är viktigaste. Jag önskade att jag kunde säga att det här är piece of a cake men tyvärr är det inte så i verkligheten! Givetvis hoppades jag att klara längre än 13 dagar men ibland räcker något litet för man ska falla tillbaka. Jag måste lära mig att det här inget som förändras över en natt. Jag kommer få kämpa och måste ha tålamod. Jag hoppas dem runtomkring kan förstå någorlunda och lika mycket tålamod som mig. Jag har jävligt många punkter och jobba med och det ska jag och gör det tillsammans med mina två kontaktpersoner. 

Jag kan skriva en jämförelse med godis. Tänk dig, du har bestämt till till 100 % och sluta med godis. Du har gömt undan godispåsen. Efter en tid smyger sig suget på och du vet mycket väl var du ha din godispåse. Tillslut går det inte stå emot suget. Det enda din hjärna tänker på är godispåsen och dina ben bär dig till godisgömman. Och om du nu har varit så duktig och slängt godiset och får för dig och gå till närmaste affär och köpa massa godis! Det är det värsta scenariet. Iaf, nu sitter du i soffan och njuter av varje godibit du stoppar i munnen. Man mår bra för stunden men sen har du ätit så mycket att du börjar må illa, ångest över hur mycket du har ätit. I den här stunden väljer många Ja vad faan nu är det bara och äta upp resten. Du vet att det du har gjort kan du inte få ogjort och tränger bort ångesten, gråten, tankar och känslor och äter vidare. Dagen efter kommer ångesten tillbaka fast mycket värre. Du blir besviken på dig själv att du inte klarat  av och motstå den här förbannade godispåsen! HUR SVÅRT SKA DET VARA?!?! 

 

Nu har jag gått hos min kontaktperson R sen mitten av augusti (tror jag?). Den första tiden har vi pratat om motivationen. Vi pratade mycket om den, många gånger ville jag springa ut från rummet. Jag var inte redo och rädslan kom ifatt mig. Tårarna rann och jag förnekade hela tiden. R sa att motivationen är den svåraste, innan man har bestämt sig och tagit första steget mot det bättre. Han vet ju vad han snackar om men jag trodde inte jag hade några som alls problem. Efter några träffar kände jag motiverad och det sa jag till honom. Men när jag kom hem efteråt försvann all ork och motivation. Jag har inga problem. Veckorna gick och tillslut började alla ställa ultimatum, vilket var förjävligt och började inse att jag kanske har ett litet problem. Jag tyckte inte alls det var rättvist men gick med på och ge ett försök! De första tre dagarna var inte förjävliga men mycket ångest, gråt och sug. Jag tror femte dagen var jag nöjd, gladare och förvånad hur bra det gick! Jag hade i huvudet det R sa Ta timme för timme och en dag i taget. Jag kan säga att sätta för höga mål är ingenting jag rekommenderar men jag var tvungen och prova. Jag tänkte, jag måste bara slå en vecka (Jag var inlagd en vecka i slutet på juli för stabilisering och bryta dåliga vanor).

 

Jag har gjort många resor under min uppväxt tillsammans med min tunga ryggsäck. Det jag har burit i min gamla ryggsäck har jag sucessivt dumpat under min resa och än idag är jag inte färdig. Alla vi männsikor kan missbedömma och ta fel stig som vi inte inser förren det är alldelese försent! Du är vilse. 

I min ryggsäck bär jag just nu med mig, VILJA OCH MOTIVATION. Min nya resa  med min ryggsäck har påbörjats om än jag går vilse och hamnar i träsket titt som tätt ,hittar tillbaka med hjälp av vänner och min omgivning. 

 

Igår kväll hamnade jag rätt så vilse i träsket och hoppas jag kan komma ut så fort jag bara kan! Jag är rädd just nu. Jag vet vad det betyder och hamnar där. Imorgon är det en ny dag med många nya möjligheter och då hoppas jag har hittat VILJAN och MOTIVATIONEN när jag kommer ut igen på rätt stig. Avsluat med ett citat som jag hittade på nätet When nothing goes right, go left! Klockren!