Ny månad och även den sista månaden för det här året. Jag har alltid tyckt om den här månaden, dra fram alla julsaker och skapa en mysig julstämning i huset. Min första advent blev inte som dem andra gångerna eller som jag hade förväntat mig med mys. Jag har inte den energin och speciellt när min sambo ska ha alla julsaker på olika ställen varenda jul. Jag vill ha alla tomtar, adventsljusen, adventsstjärnor där dem har alltid fått vara. Under fyra veckor, en gång i veckan har jag och andra fått ta del av något som heter Vardagsstruktur. Det innebär att en arbetsterapeut hjälpt oss hur vi ska kunna få ihop vår vardag. Bland annat togs det upp om hur man kan spara sin energi som bäst. 1. Äta samma frukost varje dag (kan bli dock lite enformigt men man kan ha ett backup ett annat alternativ) 2. Se till och att ha klar en handlingslista när man åker till affären. 3. Planera för en vecka framåt middag 4. Hjälpas åt, dela upp olika saker 5. Försöka skaffa rutiner. Ja, listan kan göras mycket lång. Min poäng är att jag har kommit på (utan att jag ens vetat om det) men genom att ha alla julsaker på samma ställe varje år så sparar jag på min energi och slipper fundera och krångla med det. När jag befinner mig i min svacka är det här en bra lösning. MEN då finns det energitjuvar. Dem stjäl ens energi och min första advent var det faktiskt min sambo, som den där energitjuven. Det slutade med att jag hällde upp läsk i ett vinglas. Satte mig i soffan och visste inte alls hur jag skulle hantera mina känslor som bubblade inombords. Helst, ville jag bara skrika och få ut alltihop! Ja jag har fått många utbrott och känslan efteråt är underbar, man blir så lugn, avslappnad och kan andas normalt. Man känner sig som ett psykfall och omgivningen tycker likadant.

 

Jag glömmer aldrig dem gångerna jag fick utbrott eller hamnade i stora bråk med min mamma. Jag kan än idag höra min mamma säga elaka saker till mig. Jag kan än idag höra mosters ord, dem gånerna vi bråkade. Dem små hoten om att hon ska vända alla släktingar emot mig, hur elak och känslokall jag är mot min mamma, att jag är inte frisk och borde in på psyket. Dem där vissa orden kan jag höra än idag, sitter inpräntat långt i huvudet. Jag vet att hata är ett jävligt starkt ord men det är det jag känner för min moster. Vi två har bråkat sen jag var sju år gammal och när mamma inte orkade säga till mig, klev hon fram och slog mig på rumpan (då var det vanligt i Polen och tillåtet och göra det). Slutade att jag var tyst en hel dag ibland dagar. Än idag kan hon läxa upp mig men verbalt.

 

För några dagar sedan fick jag veta (efter att mamma frågade lite försiktigt vad jag önskade mig i julklapp för min moster undrade) att min moster som jag avskyr ska komma till Piteå. Jag förstod först inte vad mamma menade, vi skulle ju inte åka till Polen och för den delen har hon aldrig köpt en julklapp sen jag var liten. Sen kunde jag se den här lampan (när man får en AHA upplevelse) lysa upp, DET HAR VARIT PÅ TAPETEN OM ATT HON kanske ska komma...mardrömmen blev verklig! När mamma saar Ja hon ska komma. Var det ingen glädje från mamma. Neutralton, nedstämd röst. Det här blev för mig blev en käftsmäll! Från att få veta att hon kanske ska komma till att hon ska komma, har jag varit nervös, stressad och haft ångest. Alla andra jular och dem andra gångerna vi har varit under samma tak har det bara slutat med bråk.

Jag suckade (blev så besviken då mina föräldrar vet att vi bara bråkar) och mamma sa att jag inte skulle sucka sådär. Jag kände lite skuld men redan nu ,tyvärr, målar jag fan på väggen. Jag grät i tystnad när jag pratade med mamma. När mina föräldrar har firat jul dem andra åren i Polen har jag inte följt med (julen brukar då firas hos min moster) och jag är TYDLIG med att jag aldrig mer kommer fira jul hos henne! Det tog min mamma lite hårt men jag hindrar inte dem att fara dit och fira julen. . Jag ooorkar inte mer, hon provocerar mig och trycker på mina ömma punkter. Glädjen över att få fira julen i Piteå är gone, bortblåst!

 

Annars, är det 21 dagar av nykterhet och jag kan inte känna mig varken stolt eller glad. Jag är inte stolt överhuvudtaget! Många som hamnat i ett missbruk och klarat dag för dag blir stolta och vill fortsätta sträva framåt. Jag är lite annorlund ;) HAHA. Jag vet inte om det beror på att december bjuder mycket på olika frestelser som jag ska undvika ett tag framåt. Glögg, dricka lite vin till advent, äta julbord där det serveras alkohol, skåla in det nya året med champange. Allt det här kunde jag göra förra året och vill jag kan jag göra det iår också men jag går på medicin. Den medicinen gör att jag mår skit, typ som baksmälla men tre gånger värre!  Om det hade varit en annna månad tror jag att jag hade klarat av och stå emot. Det är fortfarande för färskt, menar att om jag hade varit nykter i två månader kanske jag inte ens hade brytt mig! Det kan jag inte svara på. Min behandlare säger att mitt sug borde ha lagt sig, det hade den gjort! En vecka, det var underbart! Jag kom på en dag att jag hade inte haft ett sug och blev glad. MEN som kom advent och julen är snart bara runt hörnet. Ringde min behandlare och pratade lite grann han sa bland annat om jag klarar det, kommer klara det, så kommer jag känna mig stolt efteråt. Jag vet inte om jag håller med med tanke på att jag känner mig inte stolt nu. Men vem vet, det kanske jag får uppleva! Jag sa till min behandalre att det bara gått tre veckor. Han kontrade med och säga att det är det om man tänker på det hela tiden. Både jag och mina KP vet att jag är väldigt ambivalent, att jag vill bara ge upp alltihop. Jag vill fly från det som är jobbigt. Fly till alkoholen som jag vet bara dövat för stunden. Jag är rädd men det har varit på tapeten att jag kanske ska överväga behandlingshem! Dit vill jag inte...anledningen är att jag har ersatt ett beroende mot ett annat (jag vill inte gå in på det). 

 

Dem enda gångerna jag inte tänker på alkohol är när jag är på jobbet. Han tycker det är mycket tre veckor. Som sagt våra åsikter går skilda vägar där! Speciellt om jag jag vet att jag ska vara nykter i tre månader och därifrån får man se..Ingen vet förren då om jag klarar av och dricka måttligt igen eller om jag kommer trilla dit igen som fan! I dagsläget, enligt min behandlare och han på öppenvården klarar jag inte hantera alkoholen på ett bra sätt. Enligt dem bevisade jag det när min läkare sänkte min medicin och när jag provade dricka måttligt...slutade med efter en veckade hade det eskalerat och höll på och förstöra för mig ORDNETLIGT. Min behandlare och även jag bestämde för och höja min medicin igen. Sen dess, har jag inte druckit en droppe...men visst hade det suttit fint med ett glas nu.