De här känslor vi har inom oss mer eller mindre. Hur hanterar vi alla dessa känslor?! Jag vet inte hur ni som läser det här löser era känslor. Men för mig är det allt eller inget. Med det menar jag att jag kan vara glad, humor och är allmänt uppåt. Men för mig kan det vända väldigt snabbt...jag kan bli ledsen, gråta, arg, förvirrad och kan inte fatta mina egna beslut. Allting blir bara ett stort kaos. Jag vet att många som läser det här kan hitta sig själva i det jag skriver och kan intyga att det är JOBBIGT! Vardagen blir ett kaos och du får ingenting gjort, Det handlar inte om och vara lat (som jag kan anklaga om att det handlar). Enligt min kontaktperson på beroende säger han Lat är om du inte vill göra något alls.Medan en annan vill få saker gjort men kommer inte till skott. Du vill göra saker men kommer inte för dig." Han menar att det är en skilland på dessa två saker. Jag har skrivit här flera gånger hur mina känslor pendlar upp och ner...och hur hanterar man när ens känslor är som en berg-och dalbana?! För mig är det en prövning varje dag, vad klarar jag av, hur länge orkar jag hålla mig kvar och inte lockas till något "fantasktiskt rus". Återfall är ingen höjdare, känns bara som ett stort misslyckande och man trycker ner sig så jävla mycket och den ångesten som infinner sig är ännu svårare. Jag har lever ett väldigt impulivt liv och även det sätts på prövning, Jag går hos två olika kontaktperson (olika saker) och på båda ställen får jag försöka lära mig hur jag ska hantera med både mina känslor och impulser. Jag har aldrig hamnat så här långt ner i botten...och hoppas inte hamnar längst ner. Jag har en sambo och två hundar. Jag har även börjat arbeta med och berätta för vänner som jag känner en tillit och trygget. Förklarat min situation. Varför jag har varit frånvarande den sista tiden. Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle få så bra svar och stöttning iprincip varje dag. Jag är absolut inte ute efter någon jävla uppmärksamhet. Visserligen är jag inte långt nere i skiten som andra men jag vill ändå berätta min version, min historia. Varje dag lever jag med rädsla och blir utsatt för olika saker mot min vilja, både psykist och fysiskt..tyvärr börjar jag bli van..under min uppväxt har jag fått uppleva mycket mobbning och misshandel. Då hade jag inte ens hamnat i fel kretsar utan jag svalt mig själv och idag mår jag lika dåligt som då men på ett annat sätt. Visserligen slutade jag äta i somras och vägde 46 kg och var inlagd. Men var då bara inlagd för vila och medicinjustering. vilket ledde till noll. Varje dag, även o dte inte syns på utsidan kämpar jag mot min anorexia. Enligt min andra kontaktperson har jag anorektiskabeteende. Ja, jag är rädd och gå upp i vikt och väger mig varje morgon och räcker bara hg så får får jag panik. Jag har mycket och jobba med...jag vet inte var jag ska börja jobba med, min ångest, min s.k anorektiskabeteende (som jag har haft sen 14 års ålder), och massa andra deskttrutivabeteenden. Det är sånt kaos...var ska jag börja och med vad??! 

Jag ska inte trötta ut er något mer med mina problem. Annars, slutat på ett jobb och börjat på ett annat och trivs fisken som i vattnet!!! :) Jag har 6 månader vikariat och efter det ytterligare minst 6 månader, känns bra! :P Nähe, är jag liiite kalas inatt men ska avsluta här .Försöka sova för imorgon är det dags för samtal med min behandlare och medicin redan kl. 09.15...Zzzz